Hej!
Det var ett bra tag sen sist, över 1 år sedan. Lite då och då hittar jag tillbaks hit, läser mina gamla inlägg ihopp om att försöka hitta tillbaka styrkan jag hade då. Tiden går fort, alldeles för fort faktiskt. Nästa söndag, 8/2 är det exakt 2 år sedan jag tog min förhoppningsvis absolut sista cellgiftsbehandling någonsin.
Sedan dess har jag hunnit med en hel del faktiskt. Jag har vart utomlands, träffat nya helt fantastiska vänner, skaffat världens underbaraste vovve, skaffat mig pojkvän som idag är min sambo, flyttat hemifrån och då i samma veva flyttat över till Norge. Allting gick så otroligt jäkla bra efter att jag gick ur från sjukhuset en sista gång (eller ah förutom att jag hann komma 20 meter utanför sjukhuset tills jag spydde som en gris och återbesöken men dom räknas inte). Jag kände äntligen glädje och lycka, plus att jag kände mig så otroligt jävla stark. Starkare än Pippi. Men så hände plötsligt något, det var som att verkligenheten hann ikapp mig för nu vet jag inte längre vad jag vill eller känner.
Nätterna blir lång och mesta dels sömnlösa och när väl lyckas somna besöks jag av mardrömmar, mitt hurmör och psyke går upp och ned som en jävla bergodalbana.
Enligt läkarna är detta helt normalt, detta kan hände även den bästa. Och så som jag kört på efter avslutad behandling var detta bara en tidsfråga, som en tickande bomb.
Så här sitter jag nu, nästan 2 år senare och återigen sjukskriven. Jag ska andas, bara vara och göra det som får mig att må bra. Mitt första steg var att säga upp mig så i måndags lämnade jag in både sjukskrivning och en uppsägning, ska hem till Sverige i 1 vecka och bara umgås med familjen men samtidigt även gå på återbesök och träffa min psykolog sen hoppas jag men samtidigt vet att till 1 mars har jag nytt jobb men nya möjligheter och utmaningar.
