cassandrajuliab.blogg.se

Hej!

 

Det var ett bra tag sen sist, över 1 år sedan. Lite då och då hittar jag tillbaks hit, läser mina gamla inlägg ihopp om att försöka hitta tillbaka styrkan jag hade då. Tiden går fort, alldeles för fort faktiskt. Nästa söndag, 8/2 är det exakt 2 år sedan jag tog min förhoppningsvis absolut sista cellgiftsbehandling någonsin. 

 

Sedan dess har jag hunnit med en hel del faktiskt. Jag har vart utomlands, träffat nya helt fantastiska vänner, skaffat världens underbaraste vovve, skaffat mig pojkvän som idag är min sambo, flyttat hemifrån och då i samma veva flyttat över till Norge. Allting gick så otroligt jäkla bra efter att jag gick ur från sjukhuset en sista gång (eller ah förutom att jag hann komma 20 meter utanför sjukhuset tills jag spydde som en gris och återbesöken men dom räknas inte). Jag kände äntligen glädje och lycka, plus att jag kände mig så otroligt jävla stark. Starkare än Pippi. Men så hände plötsligt något, det var som att verkligenheten hann ikapp mig för nu vet jag inte längre vad jag vill eller känner. 

Nätterna blir lång och mesta dels sömnlösa och när väl lyckas somna besöks jag av mardrömmar, mitt hurmör och psyke går upp och ned som en jävla bergodalbana.

Enligt läkarna är detta helt normalt, detta kan hände även den bästa. Och så som jag kört på efter avslutad behandling var detta bara en tidsfråga, som en tickande bomb.

Så här sitter jag nu, nästan 2 år senare och återigen sjukskriven. Jag ska andas, bara vara och göra det som får mig att må bra. Mitt första steg var att säga upp mig så i måndags lämnade jag in både sjukskrivning och en uppsägning, ska hem till Sverige i 1 vecka och bara umgås med familjen men samtidigt även gå på återbesök och träffa min psykolog sen hoppas jag men samtidigt vet att till 1 mars har jag nytt jobb men nya möjligheter och utmaningar. 

 

 

 

 

 

Hej där ute!
Jätte kul att se hur ni än idag kikar in på min blogg. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag vill göra med bloggen om jag ska ha kvar den eller ta bort den. Men just idag tänker jag inte ta bort den för även jag kikar in här ibland och läser lite. Känns nyttigt på något sätt, jag lixom inser att allt faktiskt har hänt och att jag faktiskt är stark. Behöver påminna mig själv om det ibland. 

Vad gör jag idag då? 
Efter 9 långa månader har jag äntligen opererat ut den sista delen, den förbaskade porten. Känns som att med den kvar i kroppen har man gått omkring orolig fast omedvetet. Kändes som att den var den sista pusselbiten för att de äntligen skulle kännas någolunda bra igen. Förstår ni vad jag menar? 

Hör av mig snart igen, måste kila. Ha de bra så länge!

För ca 7 veckor sen gav jag mig in i en tävling som gymmet jag tränar på annordnade, SATS PT CHALLENGE. Tävlingen gick ut på att tillsammans med sin PT skapa ett team och därefter träna stenhård under dehär veckorna. Så när jag väl började gjorde man ett starttest och den 9/6 var sista dagen för sluttestet(målgång). Och den som hade ökat mest rent procentuellt vann. 

Övningarna i tävlingen var följade: 
1. HÄLSOTEST: WHR (Waist to hip ratio)
2. STYRKE/UTHÅLLIGHETSTEST: Armhävningar, så många du orka på 1 minut.
3. STYRKE/UTHÅLLIGHETSTEST: Knäböj, så många du orka på 1 minut.
4. KONDITIONSTEST: 1500m Rodd på så bra tid som möjligt. 

 

Nu kan jag inte exakt mitt resultat men JAG VANN!! Helt sjukt, jag kan ännu inte irktigt förstå att detta har hänt även fast de var i Måndags dom ringde och berättade att jag hade vunnit hela tävling. 
Ca 400 deltagare i hela norden ställde upp på denhär tävlingen och lilla jag går och vinner! Det är så otroligt jävla sjukt och jag är så fruktansvärt glad. Som jag slitit under dessa veckor, som jag verkligen inte trodde att jag skulle vinna men så gjorde jag det. JAG VANN! Nä det är helt sjukt. Är så glad!
Tackar verkligen min underbara PT Nathalie för detta, hon är bäst! Hade aldrig klarat mig utan henne, aldrig. Nu blir det att sätta upp nya mål och bara köra vidare. 

 

 

Hej på er! 
Roligt att se att ni än idag tar och kikar in här fastän jag inte ens bloggar längre. Har verkligen vart jätte dålig på det men vet inte riktigt vad jag ska skriva. Just nu kämpar jag som en dåre med att gå ned alla kilon jag gick upp under mina 6 månader behandling av cellgifter. 
Hur det går?
Det går bra med trökt. Har i alla fall lyckats gå ned runt 7 kilo nu men har fortfarande en bra bit kvar. Otroligt hur lätt det är att gå upp och hur jävla svårt det är att gå ned igen. Mitt mål är att jag ska ha lyckats gå ned yttligare 7  kilo (gärna lite mer) på 2 månader. Jag hoppas jag lyckas med det, ska försöka köra hårt nu ett tag framöver. :)

Idag slet jag mig faktiskt ut på en morgon powerwalk innan frukosten och alldeles strax ska jag kila iväg till gymmet för att köra ett svettigt PT pass. Vissa dagar blir jag förvånad över mig själv hur duktig jag kan vara. Gäller bara att hålla i dethär också! :P

Ha de så bra så länge! :)

Juste, har fått en del frågor. Jag lovar att svara på dom så fort som möjligt så håll ut mina vänner och jag har inte glömt bort er. :)

Samtidigt som jag frågar man själv varför just jag? Sitter jag idag och tackar cancern att den valde just mig. Trots den hemska perioden så är jag idag tacksam. Tack vare cancern har jag idag en underbar kontakt med min pappa, jag har lärt känna nya underbara vänner som verkligen är riktiga vänner, jag har ser livet ur en helt annan synvinkel och det bästa av allt, jag är tiotusen gånger starkare idag än för 1 år sen. 
Mitt nya liv börjar här och nu, det är dags för en förändring. Varje torsdag under 7 veckor kommer jag köra ett sten hårt pass med en underbar PT. Utöver det kommer jag även träna 3ggr i veckan. Jag kan, jag vill, jag ska!

Bloggar fruktansvärt dåligt och kommer nog tacka för mig snart. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. Dessutom har jag förtillfället hamnat i något slags depression och mår inte så särskillt bra. Värsta av allt är att jag vill så otroligt men kroppen hänger inte med, den orkar inte. 

Fick idag förfrågan om att lägga upp en video här på bloggen, en video om att ungdomsavdelningar borde införas på de svenska sjukhusen. Jag kan inget annat än att hålla med de personerna som skapat denna video och kämpar för att detta ska ske. Att få ett cancerbesked är bland de värsta en person kan vara med om, bara ordet cancer är starktladdat. Jag har sagt de många gånger till folk i min omgivning att jag faktiskt hade velat träffa på folk i min egna ålder, folk som förstår vad jag går igenom. Istället hamnade jag på "pensionärsavdelningen" där jag ansåg vara lilla barnet. Alla sjukhusbesök, hela min kamp emot cancern hade blivit så mycket lättare om det fanns en avdelning för oss ungdomar. 
Så jag ber er nu, alla som läser detta inlägg. Ta dig tid och kolla på den här videon. Ungdomsavdelningar behövs. 

 

 

Jag byter frisyr lite hejvilt just nu men de är bara för att jag känner så otroligt obekväm i det mesta. Jag verkligen saknar mitt röda långa hår. Vill bara kunna göra olika frisyrer, bara kunna sätta upp håret i en toffs utan att man ser att de faktiskt är en peruk jag har på huvudet.. 
I alla fall har jag haft en del ångest över vad jag kommer ha på huvudet när jag fyller år vilket är ganska snart, faktiskt redan på lördag och redan imorgon ska jag firas med mina vänner. Utan att överdriva så har jag googlat nästan varenda dag för att försöka hitta en schysst peruk. Helst en peruk som är lång och med riktigt hår. Men det är fan inte lätt att hitta, vilket jag tycker är väldigt konstigt. Mitt hår var mitt allt, mitt hår byggde upp mitt självförtroende sen tar den här jävla skit sjukdomen allt ifrån mig och jag kan inte hitta en peruk jag trivs med pga det dåliga utbudet? Det borde finnas massor med olika perukbutiker för oss som faktiskt blir drabbade och dessutom borde man sänka de extreama priserna. Inte nog med att ens liv stannar upp fullständigt så blir man ruinerad om du vill ha 2 peruker eller kanske 3. 
Usch vad jag babblar på.. Det jag egentligen ville säga var att jag köpt en peruk, denna gång inte från buttricks utan en med äkta hår. Älskar mina röda peruk från buttrick men ville ha en till som är äkta hår, en lång. Så vad tycker ni? :) 

 

Man kan inte förvänta sig att alla ska förstå den resan man kommer färdas igenom när läkarna berättar för en att man är cancersjuk. Varken jag eller någon annan kommer kunna förklara för er hur man känner sig, hur jäkla tufft de plötsligt blev att kliva upp ur sängen på morgonen. Jag har aldrig tänkt och funderat över så många saker på en och samma gång tidigare, plötsligt blev allt ett enda stort frågetecken.
Det är absolut inte lätt att få reda på att man har cancer när man har hela livet framför sig. Jag är för ung? Ingen i min ålder eller ännu yngre ska behöva genomgå något så hemskt som cancer, eller ingen ska egentligen behöva det. Och värre blir det när du inte vet vart du ska vända dig? 

Jag hade önskat att de fanns någon som snart vart klar med den resan som jag precis skulle påbörja,  Någon som bara hade velat dela med sig av sin resa, sina tips och bara hade kunnat svara på mina frågor. 
Därför har jag nu bestämt mig att bli en stödperson inom cancerfonden. Den 13 april ska jag på en heldags utbildning för att bli stödperson. 

Kan jag hjälpa och finnas för andra unga personer som snart kommer påbörja sin resa så finns jag där mer än gärna. 

 

Förkylningen ligger kvar i kroppen och ångesten över att jag inte tränat sen i onsdags kom nog redan i fredags/lördags. Men vad ska jag göra? Bara att acceptera läget och hoppas på att jag snart är frisk igen.
Idag kommer jag faktiskt tillbringa dagen i min gamla hemstad Trosa. Är faktiskt här nere redan nu!  Var nere en sväng innan jul men innan dess var det nog flera år sen jag var här. Roligt att se att allt ser i stort sätt likadant ut, haha! Men det är mysigt. Anledningen varför jag är här nere är faktiskt att jag ska träffa en gammal vän som jag inte träffat på närmare 3-4 år kanske? Så ska de bli jätte roligt! 

Hoppas ni alla får en underbar dag & låt inte solen lura er för det är faktiskt fortfarande rätt kyligt ute!

Jag får tydligen aldrig var frisk. Idag vaknade jag av att jag inte kunde andas, ja såklart har jag blivit super täppt i näsan, kliar och gör ont i halsen, hostar och har ont i huvudet. Så på något konstigt vis har jag lyckats dra på mig värlens förkylning. Jag som absolut inte har tid att vara sjuk, jag måste träna plus börja handla och fixa inför min födelsedag nästa vecka. Helt otroligt att man kan bli dunder sjuk över en natt. Får krypa ned i soffan under täcken och bara mysa idag och förhoppningsvis vakna upp frisk imorgon? ;)

Ledsen för att jag inte bloggat men de här hänt så mycket tragiskt runt mina nära och kära. Ibland är livet verkligen orättvist. Jag kan verkligen inte först varför allt de hemska alltid ska hända de personer som redan har de tufft i livet. Förstår inte varför man ska jobba och slita så mycket som man gör, varför man ska spara en massa pengar istället för att spendera dom. Aldrig kommer man vara beredd på allt de tråkiga som händer, aldrig kommer vi veta när olyckan är framme. Så varför inte leva livet så mycket som bara går? 

 

Även den starkaste faller ned i gråt ibland men det gör vi alla. Idag har det gått exakt 3 veckor sedan min sista cellgiftsbehandling och jag känner mig verkligen befriad. Känner mig som en ny människa, går det? Som den kämpe jag är så har jag lyckats ta mig till gymmet även 3 dagar denna vecka med. Känner mig som ett litet ego men fan va jag är grym. Det är inte många av er där ute som förstår mig just nu och jag kan inte riktigt förklara men att ha vart sjuk en längre period och sedan blivit frisk och ändå stå på benen igen, de är stark. Riktigt jävla starkt. Även fast de dalar ibland så finns alltid orken i benen att resa sig upp igen. 
Det är mycket jag vill göra, mycket jag vill säga. Men de enda jag kommer säga mer idag är fan va de känns skönt! 

 

Idag har det gått exakt 2 veckor sedan min sista behandling. Känns så otroligt jävla super skönt att inte behöva ta nå cellgifter idag. Så jävla skönt att de är över, att jag slipper de hemska behandlingarna. Jag tänker inte hoppa högt än, för än är inte mina värden bra. Men snart så, då ska jag hoppa riktigt högt! ;)

Planerna för idag är att först försöka få i ordning i mitt nya rum. Försöka få i ordning på en del kläder och prylar som jag har. Som tur är kommer min underbara mormor över en sväng och hjälper mig med detta för jag har ingen som helst aning om vart jag ska börja... Därefter så blir det att besöka gymmet för tredje gången denna vecka vilket jag tycker är sjukt bra kämpat, jag e stolt över mig själv. För jag kan säga er att de inte alls är så jävla lätt att hålla humöret upp och viljan för träning när kroppen är så otroligt jävla nedbryten som den är. Det här kommer verkligen ta tid!

 

Haft ett tufft rullande schema och därför har jag inte haft tid att blogga. Fick besöka akuten en sväng för mina extrema magsmärtor, hade besök av min vän Rebecca från dalarna och så har jag nu flyttat. Har inte riktigt haft tiden att sätta mig ned och skriva en inlägg. Dessutom har jag återigen glömt bort att jag faktiskt har en blogg och att jag faktiskt har underbara läsare som dag ut och dag in går in på min blogg. Jag ber återigen om ursäkt och måste även berätta för er att min bloggning inte kommer bli så himla jätte bra men jag ska försöka. :)

Hur som haver så har jag äntligen börjat träna. Jag har haft möte med en personligtränare och lagt upp ett träningsschema och även bokat in några till möten. Och inte bara att jag börjat träna så har jag lagt om kosten så nu jävlar, dags att börja ligga i så att man kan bli polis förr eller senare. ;)

Inte ska de vara lätt att bli frisk.. Inatt vaknade jag runt 3 tiden och hade såna extrema magsmärtor. Jag låg som ett litet barn i fosterställning och skakade och grät. Va riktigt nära på att åka in akut men efter 1 timma släppte det och jag lyckades somna om. Dock känns de som att de fortfarande ligger kvar och smyger i magen, hoppas verkligen de inte kommer tillbaka för usch vilka hemska magsmärtor det var. Och som ni redan vet tog jag min sista behandling i fredags, har mått ganska dåligt och mesta dels bara sovit så det är därför jag inte har skrivit något här. 

Snart komma min underbara mormor hit med mat åt mig, känner att jag behöver en rejäl portion riktig mat. Lätt att man slarvar när man mår som man gör. 

Veckan bara springer iväg. Samtidigt som min sista cellgiftbehandling på fredag så är det kaos här hemma. Vår 3a har förvandlats till en 2a och en 1a. Så mitt gamla rum eller min gamla "hörna" har förvandlats till en 1a som kommer ut på hemnet under morgondagen skulle jag tro. Alla mina kläder och grejer är nedpackade i kartonger så jag hittar ingenting, min underbara säng står i vårt förråd i Farsta så just nu sover jag på en bäddsoffa i min 1a helt plötsligt. Dock luktar de nån blandning av spaket, fog(?), lim och målarfärg så huvudvärken finns där och även illamåendet. Men men snart är detta kaos över förhoppningsvis så jag kan få tillbaka mina grejer och min säng! 

Jag måste verkligen tacka för alla tips jag fått här på bloggen och även på mailen. Uppskattar de verkligen jätte jätte mycket så har ni fler tips, släng hit dom! 
Ska ta och krypa ned i min bäddsoffa nu så jag orkar upp imorgon. Måste vara på sjukhuset vid halv nio/nio nångång. Godnatt på er!