cassandrajuliab.blogg.se

Hej!

 

Det var ett bra tag sen sist, över 1 år sedan. Lite då och då hittar jag tillbaks hit, läser mina gamla inlägg ihopp om att försöka hitta tillbaka styrkan jag hade då. Tiden går fort, alldeles för fort faktiskt. Nästa söndag, 8/2 är det exakt 2 år sedan jag tog min förhoppningsvis absolut sista cellgiftsbehandling någonsin. 

 

Sedan dess har jag hunnit med en hel del faktiskt. Jag har vart utomlands, träffat nya helt fantastiska vänner, skaffat världens underbaraste vovve, skaffat mig pojkvän som idag är min sambo, flyttat hemifrån och då i samma veva flyttat över till Norge. Allting gick så otroligt jäkla bra efter att jag gick ur från sjukhuset en sista gång (eller ah förutom att jag hann komma 20 meter utanför sjukhuset tills jag spydde som en gris och återbesöken men dom räknas inte). Jag kände äntligen glädje och lycka, plus att jag kände mig så otroligt jävla stark. Starkare än Pippi. Men så hände plötsligt något, det var som att verkligenheten hann ikapp mig för nu vet jag inte längre vad jag vill eller känner. 

Nätterna blir lång och mesta dels sömnlösa och när väl lyckas somna besöks jag av mardrömmar, mitt hurmör och psyke går upp och ned som en jävla bergodalbana.

Enligt läkarna är detta helt normalt, detta kan hände även den bästa. Och så som jag kört på efter avslutad behandling var detta bara en tidsfråga, som en tickande bomb.

Så här sitter jag nu, nästan 2 år senare och återigen sjukskriven. Jag ska andas, bara vara och göra det som får mig att må bra. Mitt första steg var att säga upp mig så i måndags lämnade jag in både sjukskrivning och en uppsägning, ska hem till Sverige i 1 vecka och bara umgås med familjen men samtidigt även gå på återbesök och träffa min psykolog sen hoppas jag men samtidigt vet att till 1 mars har jag nytt jobb men nya möjligheter och utmaningar. 

 

 

 

 

 

Hej där ute!
Jätte kul att se hur ni än idag kikar in på min blogg. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag vill göra med bloggen om jag ska ha kvar den eller ta bort den. Men just idag tänker jag inte ta bort den för även jag kikar in här ibland och läser lite. Känns nyttigt på något sätt, jag lixom inser att allt faktiskt har hänt och att jag faktiskt är stark. Behöver påminna mig själv om det ibland. 

Vad gör jag idag då? 
Efter 9 långa månader har jag äntligen opererat ut den sista delen, den förbaskade porten. Känns som att med den kvar i kroppen har man gått omkring orolig fast omedvetet. Kändes som att den var den sista pusselbiten för att de äntligen skulle kännas någolunda bra igen. Förstår ni vad jag menar? 

Hör av mig snart igen, måste kila. Ha de bra så länge!

För ca 7 veckor sen gav jag mig in i en tävling som gymmet jag tränar på annordnade, SATS PT CHALLENGE. Tävlingen gick ut på att tillsammans med sin PT skapa ett team och därefter träna stenhård under dehär veckorna. Så när jag väl började gjorde man ett starttest och den 9/6 var sista dagen för sluttestet(målgång). Och den som hade ökat mest rent procentuellt vann. 

Övningarna i tävlingen var följade: 
1. HÄLSOTEST: WHR (Waist to hip ratio)
2. STYRKE/UTHÅLLIGHETSTEST: Armhävningar, så många du orka på 1 minut.
3. STYRKE/UTHÅLLIGHETSTEST: Knäböj, så många du orka på 1 minut.
4. KONDITIONSTEST: 1500m Rodd på så bra tid som möjligt. 

 

Nu kan jag inte exakt mitt resultat men JAG VANN!! Helt sjukt, jag kan ännu inte irktigt förstå att detta har hänt även fast de var i Måndags dom ringde och berättade att jag hade vunnit hela tävling. 
Ca 400 deltagare i hela norden ställde upp på denhär tävlingen och lilla jag går och vinner! Det är så otroligt jävla sjukt och jag är så fruktansvärt glad. Som jag slitit under dessa veckor, som jag verkligen inte trodde att jag skulle vinna men så gjorde jag det. JAG VANN! Nä det är helt sjukt. Är så glad!
Tackar verkligen min underbara PT Nathalie för detta, hon är bäst! Hade aldrig klarat mig utan henne, aldrig. Nu blir det att sätta upp nya mål och bara köra vidare. 

 

 

Hej på er! 
Roligt att se att ni än idag tar och kikar in här fastän jag inte ens bloggar längre. Har verkligen vart jätte dålig på det men vet inte riktigt vad jag ska skriva. Just nu kämpar jag som en dåre med att gå ned alla kilon jag gick upp under mina 6 månader behandling av cellgifter. 
Hur det går?
Det går bra med trökt. Har i alla fall lyckats gå ned runt 7 kilo nu men har fortfarande en bra bit kvar. Otroligt hur lätt det är att gå upp och hur jävla svårt det är att gå ned igen. Mitt mål är att jag ska ha lyckats gå ned yttligare 7  kilo (gärna lite mer) på 2 månader. Jag hoppas jag lyckas med det, ska försöka köra hårt nu ett tag framöver. :)

Idag slet jag mig faktiskt ut på en morgon powerwalk innan frukosten och alldeles strax ska jag kila iväg till gymmet för att köra ett svettigt PT pass. Vissa dagar blir jag förvånad över mig själv hur duktig jag kan vara. Gäller bara att hålla i dethär också! :P

Ha de så bra så länge! :)

Juste, har fått en del frågor. Jag lovar att svara på dom så fort som möjligt så håll ut mina vänner och jag har inte glömt bort er. :)

Samtidigt som jag frågar man själv varför just jag? Sitter jag idag och tackar cancern att den valde just mig. Trots den hemska perioden så är jag idag tacksam. Tack vare cancern har jag idag en underbar kontakt med min pappa, jag har lärt känna nya underbara vänner som verkligen är riktiga vänner, jag har ser livet ur en helt annan synvinkel och det bästa av allt, jag är tiotusen gånger starkare idag än för 1 år sen. 
Mitt nya liv börjar här och nu, det är dags för en förändring. Varje torsdag under 7 veckor kommer jag köra ett sten hårt pass med en underbar PT. Utöver det kommer jag även träna 3ggr i veckan. Jag kan, jag vill, jag ska!

Bloggar fruktansvärt dåligt och kommer nog tacka för mig snart. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. Dessutom har jag förtillfället hamnat i något slags depression och mår inte så särskillt bra. Värsta av allt är att jag vill så otroligt men kroppen hänger inte med, den orkar inte. 

Fick idag förfrågan om att lägga upp en video här på bloggen, en video om att ungdomsavdelningar borde införas på de svenska sjukhusen. Jag kan inget annat än att hålla med de personerna som skapat denna video och kämpar för att detta ska ske. Att få ett cancerbesked är bland de värsta en person kan vara med om, bara ordet cancer är starktladdat. Jag har sagt de många gånger till folk i min omgivning att jag faktiskt hade velat träffa på folk i min egna ålder, folk som förstår vad jag går igenom. Istället hamnade jag på "pensionärsavdelningen" där jag ansåg vara lilla barnet. Alla sjukhusbesök, hela min kamp emot cancern hade blivit så mycket lättare om det fanns en avdelning för oss ungdomar. 
Så jag ber er nu, alla som läser detta inlägg. Ta dig tid och kolla på den här videon. Ungdomsavdelningar behövs. 

 

 

Jag byter frisyr lite hejvilt just nu men de är bara för att jag känner så otroligt obekväm i det mesta. Jag verkligen saknar mitt röda långa hår. Vill bara kunna göra olika frisyrer, bara kunna sätta upp håret i en toffs utan att man ser att de faktiskt är en peruk jag har på huvudet.. 
I alla fall har jag haft en del ångest över vad jag kommer ha på huvudet när jag fyller år vilket är ganska snart, faktiskt redan på lördag och redan imorgon ska jag firas med mina vänner. Utan att överdriva så har jag googlat nästan varenda dag för att försöka hitta en schysst peruk. Helst en peruk som är lång och med riktigt hår. Men det är fan inte lätt att hitta, vilket jag tycker är väldigt konstigt. Mitt hår var mitt allt, mitt hår byggde upp mitt självförtroende sen tar den här jävla skit sjukdomen allt ifrån mig och jag kan inte hitta en peruk jag trivs med pga det dåliga utbudet? Det borde finnas massor med olika perukbutiker för oss som faktiskt blir drabbade och dessutom borde man sänka de extreama priserna. Inte nog med att ens liv stannar upp fullständigt så blir man ruinerad om du vill ha 2 peruker eller kanske 3. 
Usch vad jag babblar på.. Det jag egentligen ville säga var att jag köpt en peruk, denna gång inte från buttricks utan en med äkta hår. Älskar mina röda peruk från buttrick men ville ha en till som är äkta hår, en lång. Så vad tycker ni? :) 

 

Man kan inte förvänta sig att alla ska förstå den resan man kommer färdas igenom när läkarna berättar för en att man är cancersjuk. Varken jag eller någon annan kommer kunna förklara för er hur man känner sig, hur jäkla tufft de plötsligt blev att kliva upp ur sängen på morgonen. Jag har aldrig tänkt och funderat över så många saker på en och samma gång tidigare, plötsligt blev allt ett enda stort frågetecken.
Det är absolut inte lätt att få reda på att man har cancer när man har hela livet framför sig. Jag är för ung? Ingen i min ålder eller ännu yngre ska behöva genomgå något så hemskt som cancer, eller ingen ska egentligen behöva det. Och värre blir det när du inte vet vart du ska vända dig? 

Jag hade önskat att de fanns någon som snart vart klar med den resan som jag precis skulle påbörja,  Någon som bara hade velat dela med sig av sin resa, sina tips och bara hade kunnat svara på mina frågor. 
Därför har jag nu bestämt mig att bli en stödperson inom cancerfonden. Den 13 april ska jag på en heldags utbildning för att bli stödperson. 

Kan jag hjälpa och finnas för andra unga personer som snart kommer påbörja sin resa så finns jag där mer än gärna.