Jag känner mig ganska äcklig faktiskt.
Nu för tiden vill jag inte rikitgt duscha längre. Jag brukade tidigare älska att duscha, men nu när jag väl duschar fylls hela jag med ångest. Jag kan nog inte förklara känslan av att stå där i duschen, luta huvudet lite bak för att blöta ner håret som man sedan shampoonerar, men jag kan inte. Jag kan inte på grund av att jag inte har något hår kvar. Från att haft en hel kalufs på huvudet till ingenting. Utan istället känner jag endast min så kallade "hårbotten", skallen.
Min skalle blir sedan extremt torr som även resten av min kropp blir efter att jag har duschat. Det är ungefär som att flagna efter en solsemester fast typ gånger 10... och på hela kroppen. Jag tror inte jag riktigt kan förklara känslan eller snarare hur dåligt jag mår för er. För jag trodde jag var berädd, berädd på att tappa håret och sedan lära mig leva med det. Men det går inte, inte för mig. Och för att förstå den här känslan måste man själv gå igenom det. Jag kan ärligt talat säga att jag hade varit 1000 gånger starkar med håret kvar på huvudet än vad jag är nu.
Nu för tiden vill jag inte rikitgt duscha längre. Jag brukade tidigare älska att duscha, men nu när jag väl duschar fylls hela jag med ångest. Jag kan nog inte förklara känslan av att stå där i duschen, luta huvudet lite bak för att blöta ner håret som man sedan shampoonerar, men jag kan inte. Jag kan inte på grund av att jag inte har något hår kvar. Från att haft en hel kalufs på huvudet till ingenting. Utan istället känner jag endast min så kallade "hårbotten", skallen.
Min skalle blir sedan extremt torr som även resten av min kropp blir efter att jag har duschat. Det är ungefär som att flagna efter en solsemester fast typ gånger 10... och på hela kroppen. Jag tror inte jag riktigt kan förklara känslan eller snarare hur dåligt jag mår för er. För jag trodde jag var berädd, berädd på att tappa håret och sedan lära mig leva med det. Men det går inte, inte för mig. Och för att förstå den här känslan måste man själv gå igenom det. Jag kan ärligt talat säga att jag hade varit 1000 gånger starkar med håret kvar på huvudet än vad jag är nu.
Jag vet och jag förstår att ni aldrig riktigt kommer förstå mina känslor och tankar, i alla fall inte de flesta av er. Och jag hoppas verkligen också att ni aldrig ska behöva vara med om det här heller.
...Men jag blir bara så himla ledsen.
Blev så glad idag när jag fick höra av mamma att det går åt rätt håll med dina mediciner, vilken kämpe du är ! När det gäller håret så vet jag hur det känns , jag har en annan sjukdom som jag alltid kommer att få leva med. Ena stunden har jag inte ett strå på kropp å knopp å nästa lite här å där :) just nu har jag stora kala fläckar så det blir mest toffs så man kan följa dom , när man står framför spegeln å ser sig själv så känns det jätte jobbigt å man känner sig jätteful . När ditt jobbiga är över å ditt hår börjar växa så kommer du att känna en helt underbar känsla i kroppen jag lovar dig . Jag kan tyvärr hamna i den sitsen att mitt hår lossnar å aldrig mer kommer tillbaka , men då blir det peruk , får lösa sig då :)jag tycker att du är jättefin i ditt hår :)) kram på dig cassi
skriven