cassandrajuliab.blogg.se

Ni som känner mig vet att det finns en sak som betytt allt för mig när det gäller utseende. Jag har aldrig vart speciellt kroppsfixerad eller stått framför segeln i timmar för att sminket inte vill sig. Utan jag har vart nöjd med mig själv, la sminket på fyllan och brydde mig endast om mitt hår. Var håret kaos så vart hela min dag kaos! 

Ingen kan föreställa sig hur det kommer bli när läkarna säger "du kommer bli lite tunnhårig, var berädd på det." Jag trodde jag var berädd, för vadå alla tappar hår? När man borstar sitt hår så lossnar det, när du duschar, när du plattar håret? Jag har alltid tappat hår och haft en mamma som tjatat på mig att dammsuga mitt rum för de ligger massa hår på golvet. Så det här med att "bli lite tunnhårig", kom igen hur tunnhårig kan jag bli? 

För första gången sen den 30 juli bröt jag ihop. Jag satt nedanför min säng i ett hörn och grät, tårarna slutade inte. Peruken jag fått låg bredvid mig och lika så håret jag började tappa. Först blundade jag för sanningen, men sen lossnade mer och mer och jag kunde inte längre blunda för det. För vad jag än gjorde så lossnade det, jag vågade knappt borsta håret, tvätta håret, platta håret. Jag vågade inte ens röra det. Till och med när jag sov så lossnade det, sängen och kuddarna var täckta med hår. I hörnan i soffan som jag tillbringade den mesta tiden var de fullt med hår. Jag gjorde ingenting och ändå lossnade det. 
Ibland kunde jag ha hela handen full med hår, mitt egna hår. Det enda som någonsin betytt något när de gällde utseenadet. Och värre vart det, tillslut lossnade det inte bara utan de vart som stora tovor på bakhuvudet på mig. Efter mycket borstande och tissel och tassel så slutade de alltid med att man hade hela tovan i handen..

Början av september.