cassandrajuliab.blogg.se

Idag är jag svag, ledsen, besviken men samtidigt arg och så otroligt glad. 
Jag är svag pga att cellgifterna slår ut mig. De senaste dagarna har jag bara velat tillbringa i min säng, sovandes och hoppats på att när jag vaknar igen så vaknar jag stark igen och illamåendet är borta.
Jag är ledsen pga att jag saknar mitt gamla friska liv. Allt är så annorlunda nu, folk behandlar mig så annorlunda nu. Jag saknar att göra saker som jag kunde göra då. Ibland saknar jag bara att åka tunnelbana in till centrala stockholm och trängas med alla människor på drottninggatan.. 
Jag är besviken på personer som jag trodde var mina riktiga vänner men som visade sig bara vara några bekanta. Men mest av allt är jag besviken på mig själv som inte är starkare, som låter sjukdomen styra mitt liv. 
Jag är arg på den här jäkla sjukdomen för att den valde att sabba just mitt liv. Sen är jag så fruktansvärt arg på mig själv för att jag är besviken på mig själv.
Men samtidigt är jag så otroligt glad över att jag har min underbara familj som ställer upp oavsett vad. Att de här finns för mig, stöttar och står vid min sida. Att de aldrig låter mig åka själv till sjukhuset utan att de alltid finns någon med mig. Jag kunde inte ha önskat mig en bättre familj.