Jag vill inte att ni ska se det här som en vanlig blogg, jag vill inte att den ska vara som de flesta andra bloggar. Tanke är inte heller att det ska vara som en vanlig blogg utan den ska vara annorlunda, sticka ut. Det kommer spruta av känslor av olika slag, bilder som är både vackra och hemska, varje inlägg kommer vara speciell på sitt sätt och jag kommer inte lägga ned all min tid på bloggen men jag kommer absolut lägga ned tid på inläggen som jag väl skriver.
Jag kommer vara märkt för livet, jag kommer alltid ha ett spår av cancern som kommer påminna mig om den här perioden. Jag vet att den här perioden endast kommer vara en liten del av mitt liv men samtidigt kanske även den värsta perioden i mitt liv. Jag kommer ha missat så mycket pga behandlingar, illamående och bara att jag inte får vistast i stora folkmängder kommer få mig att missa så mycket. Cancern kommer föralltid ha tagit upp en del av min ungdom, förhindrat mig för saker och den kommer alltid få mig att undra varför just jag?
Och jag kommer ha fallit till botten gång på gång och bara legat där med tåren i ögonen och känt mig så extremt ensam och vilsen samtidigt som jag inte orkar en sekund till.
Men trots det kommer tårarna sluta rinna och jag kommer resa mig upp ännu en gång till, skillnaden den här gången är att jag är ännu starkare än sist.
Jag hatar den här sjukdomen, jag hatar vad den gjort mig. Jag kommer aldrig gilla ärren den gett mig. Men samtidigt så kanske jag kan acceptera det en dag..
Jag kommer vara märkt för livet, jag kommer alltid ha ett spår av cancern som kommer påminna mig om den här perioden. Jag vet att den här perioden endast kommer vara en liten del av mitt liv men samtidigt kanske även den värsta perioden i mitt liv. Jag kommer ha missat så mycket pga behandlingar, illamående och bara att jag inte får vistast i stora folkmängder kommer få mig att missa så mycket. Cancern kommer föralltid ha tagit upp en del av min ungdom, förhindrat mig för saker och den kommer alltid få mig att undra varför just jag?
Och jag kommer ha fallit till botten gång på gång och bara legat där med tåren i ögonen och känt mig så extremt ensam och vilsen samtidigt som jag inte orkar en sekund till.
Men trots det kommer tårarna sluta rinna och jag kommer resa mig upp ännu en gång till, skillnaden den här gången är att jag är ännu starkare än sist.
Jag hatar den här sjukdomen, jag hatar vad den gjort mig. Jag kommer aldrig gilla ärren den gett mig. Men samtidigt så kanske jag kan acceptera det en dag..
